Ääeehh, jag blev lipfärdig så fort jag öppnade ögonen, men skolan börjar inte förens 10.30 så jag hoppas på att kunna tömma tår-tanken innan det. Nej, jag har inte PMS eller är gravid eller något. Jag är bara så himla inte van vid detta, som att känslan av att leva i delirium är försvaret mot att våga förstå att det är på riktigt. Låter så deppigt alltihop men det är nog bara för att jag inleder dagen med tårar. Jag känner mig lite ledsen eller sorgsen, tänkte skriva att det inte är sååå himla deppigt men så kom jag inte riktigt på vad som är deppigt om inte ledsamhet och sorg. Jag är fortfarande i fas två av min så kallade traumatiska kris. Yey.
OT, får stress av att publicera inlägg utan bilder så här är min POV varje morgon på g till skolan. Är verkligen så fascinerad av hästar, låter som att jag aldrig sett en häst innan men alltså det är verkligen MÅNGA hästar, vill säga 50 st utan att vara kryddmaestro, och dom går bara runt å käkar å skiter å minglar i hagen? Dom står också skitduktiga vid kanten på hagen och väntar på att bli intagna på eftermiddagen? Harry kan inte ens sitta på kommando….
Nu har jag varit hemma i en timma, mörkret har börjat falla och jag ligger stilla. Det kommer inte tändas några lampor eller ljus här ikväll utan jag försöker bara finna mig i att vara just precis här.
Dagen var så bra så bra, tills jag helt plötsligt kände det, den där känslan som är så oerhört svår att förklara. Jag vill säga att det är som ett pirr eller vibration, jag vet att mina pupiller inte har flackat från kant till kant som pingisbollar men de är nästan så de känns och efter det så känner jag mig inte längre hel, eller snarare inte längre i linje med mig själv. Det är som att jag finns både psykiskt och fysiskt, men dom sitter bara inte längre ihop, dom är inte i synk. Jag ser att jag står och skummar av råsaft (80% äpple och 20% hallon) som vi ska pastörisera, men jag faller. Inte fysiskt men känslan är ihålig, det pirrar lite i mina fingrar, som att kroppen försöker leda mig tillbaka genom att säga hallå här är jag, hitta hit, hitta dig i mig igen. Men det går inte.
Boven i dramat
Jag går ner i omklädningsrummet och lägger mig ner, benen upp mot väggen, stirrar rakt ut och försöker att komma tillbaka utan att landa i ångest. Andas. Fyrkanter och sekunder. Blå luft fyller mina lungor, röd luft andas ut. Anneli ska gå tidigare och kommer ner för att byta om, när hon ska gå ger hon mig en kram och kranen öppnas. Det går bara inte att sluta gråta, nu är jag tillbaka men allt känns bara overkligt. Jag är här? Jag gör vad jag ska? Jag står bland kastruller och skummar av råsaft från nyplockade äpplen och det är exakt vad jag ska göra? Där jag ska vara? Jag kan bara inte förstå att det är på riktigt, konstrasterna är så stora från var jag var för ett år sedan, 6 månader sedan eller bara för några veckor sedan? Det känns som flera livstider sen, jag förstår inte alls och jag förstår ingenting.
Jag försöker ta mig samman men det brister igen när min lärare säger ”Du är trygg här”, utan kontext, hon bara ser mig. Börjar gråta igen bara av att skriva det. Jag behöver försöka någonting, jag behöver inte någons tillåtelse att få känna, jag behöver inte rättfärdiga mina känslor, dom får finnas och det får jag med. Och jag får göra det här? Där saker är bra? Där det är mysigt och trevligt? Där jag gör rätt, där jag är nog, där jag är bra? Det oförståeligt.
Har alltid levt mycket efter ”om det för bra för att vara sant, så är det det”, det är kanske det som gör det så svårt att förstå att det är såhär nu, att acceptera att det är sant och på riktigt.
Jag cyklade hem, tårarna rann och jag tänkte på att de värsta ställena man kan gråta på offentligt. Tunnelbanan i rusningstrafik, busshållplats i dagsljus, vilket flygplan som helst, ICA, osv osv. Jag kom fram till att det iallafall inte var under kepsen, cyklandes bland grönskan påväg hem till sitt lilla hus och det gjorde att jag börja gråta ännu mer.
Nu har det hunnit bli kväll på riktigt utanför och jag kommer inte koka något te och sätta på mig en mysig pyjamas, ikväll ligger jag bara här i mörkret.
Hellu bloggen, nu har vi lunch och klassen har raidat hela campus odlingen och växthuset, nästa vecka ska allt nämligen rivas och vi vill ju absolut inte att något ska gå till spillo. Nedan ser ni min lilla skörd – zucchini, selleri, tomatillo, slanggurka, tomater och lite bönor!
Jag hade en otroligt trevlig morgon imorse, jag bara njöt, drack en köpp och fixade de sista inför en presentation som vi skulle hålla på första lektionen. Nu ska vi till Stadsterassen och ha förädling, vi ska bl.a. pastörisera råsaft från äpplen och göra godis, yummeeeyy. Nu måste jag hämta min cykel och gååå.
Tänkte börja med att skämta efter förra inlägget…. men jag ska inte göra det! Duktig idiot.
Tänkte skriva lite recaps i veckan på vad som har skett sen jag kom hit och vad jag har gjort men tänkte kanske skriva vad jag gör här, men det är lite roligare att skriva om nuet eller vad som komma skall. Gud, det är så skönt att ha en tillvaro som är förutsägbar, ännu tycker jag inte att det är tråkigt. Men det känns skönt att ha någon sorts ram och vetskap om att jag inte kommer behöva känna mig som den enda brandmannen i en skogsbrand dag in och dag ut. Och bränna mig konstant.
Jag går iallafall en utbildning som heter Småskalig odling och råvaruförädling, det är i princip ett år av how to starta och driva en gårdsbutik. Mysigt va? Just nu läser vi förädling och växtbiologi, så vi spenderar en hel del tid i köket (yey). Sen åker vi på massa studiebesök, nästan ett i veckan tror jag, och imorgon så ska vi till något som heter Hule Trädgård. Jag vet inte vad vi ska göra men vi ska ha oömma kläder på oss. Misstänker att vi ska get our hands dirty så att säga 😉 lite dåliga skämt kommer ni inte undan!!! Ska ta bilder så ni kan få se här och jag slipper spamma Nära vänner med gröna bilder.
Detta blev ett bildlöst inlägg…. hmm inte bra, ska inte hända igen. Nu blir det en ansiktsmask, greja lite och kolla på Mobland. Myyyys. Godnatt!
Well. Var det inte såhär när man gick in i en ny fas, ny start eller skulle förnya sig själv när man var tonåring? Hösten kommer? Ny blogg. Identitetskris? Ny blogg. Dum kille? Ny blogg. Jag saknar också verkligen blogg-eran, jag saknar att få läsa ärliga inlägg som kanske inte är helt rätt kurerade och tillrättalagda, något på riktigt.
Det går nog att hitta väldigt många varför till att jag börjar blogga nu, eller nu och nu, jag har haft bloggen ett tag men raderade mina inlägg från i våras för *trumvirvel* – ny start. Mitt ärliga varför är dock att jag upplever själv att jag var väldigt bra på att vara ärlig och sårbar när jag liten och bloggade, att vara jag, att bjuda på mig själv utan att se det som en prestation eller tänka på vad jag behöver vara eller ge för att leva upp till förväntningar (oavsett om dom finns på riktigt eller ej). Så nu blev det en blogg.
Anyways, här sitter jag just nu. Det känns så otroligt lyxigt att jag har en egen liten altan vid så här mycket grönt. Egentligen är det inte det som känns som själva lyxen utan det är att jag har en plats där jag kan och får göra vad jag vill, närsomhelst, utan att någon påpekar eller har en åsikt om det. Jag får bara vara ifred, jag får bara finnas och det räcker, jag behöver inte prestera för att få finnas, jag har ingen som berättar för mig att jag är dålig eller dum för att jag virkat hela dagen. Ingen som hånskrattar åt min lilla blogg och frågar vem som kommer att läsa. Jag hör det fortfarande i mitt huvud dock, jag får flashbacks och blir påmind om att jag kanske är dålig och dum, att det bara är mitt huvud som tror att jag inte är det men att det inte är sant.
Förut så var jag en person som kollade upp när jag var på promenad, kollade på träden, tyckte att ett moln var särskilt fint och blev lycklig av att se en fin rabatt. Men det var fel och korkat. Nu när jag vet att jag får vara ifred ska jag försöka bli mer okej med att kolla upp, även om det fortfarande bor känslor av tveksamhet och tvivel i mig. Det finns ingen här som tycker någonting om mig (än) förutom jag och jag vill verkligen att det ska spela roll för mig igen vad jag tycker om mig själv. Nu känner jag mig egentligen ganska bortkopplad från både mig och min kropp, lite avtrubbad, ibland ledsen, ibland är det okej. Jag har skrattat mer under den här månaden som jag bott här i Falkis själv än vad jag gjort totalt det senaste året.
Det är svårt att förklara, vet att jag blir lite luddig och tappar tråden nu, men detta är inte en “tiden läker alla sår” situation för utan det är mer att jag känner att allt det som fanns i min absolut innersta kärna, allt jag trott på, allt existentiellt, det man liksom känner är otänkbart att det skulle rubbas även i en orkan, allt det är borta. Det finns bara inte mer. Jag har ingenting att tro på längre, jag tror inte på någon. Sorgen över det är konstant närvarande. Det är inte det att jag inte gått igenom världsomvälvande saker förut, men nu finns det bara ingenting kvar.
Men nu får jag iallafall stå ifred, även om det ibland känns tomt i mig.
