Nu har jag varit hemma i en timma, mörkret har börjat falla och jag ligger stilla. Det kommer inte tändas några lampor eller ljus här ikväll utan jag försöker bara finna mig i att vara just precis här.

Dagen var så bra så bra, tills jag helt plötsligt kände det, den där känslan som är så oerhört svår att förklara. Jag vill säga att det är som ett pirr eller vibration, jag vet att mina pupiller inte har flackat från kant till kant som pingisbollar men de är nästan så de känns och efter det så känner jag mig inte längre hel, eller snarare inte längre i linje med mig själv. Det är som att jag finns både psykiskt och fysiskt, men dom sitter bara inte längre ihop, dom är inte i synk. Jag ser att jag står och skummar av råsaft (80% äpple och 20% hallon) som vi ska pastörisera, men jag faller. Inte fysiskt men känslan är ihålig, det pirrar lite i mina fingrar, som att kroppen försöker leda mig tillbaka genom att säga hallå här är jag, hitta hit, hitta dig i mig igen. Men det går inte.

Jag går ner i omklädningsrummet och lägger mig ner, benen upp mot väggen, stirrar rakt ut och försöker att komma tillbaka utan att landa i ångest. Andas. Fyrkanter och sekunder. Blå luft fyller mina lungor, röd luft andas ut. Anneli ska gå tidigare och kommer ner för att byta om, när hon ska gå ger hon mig en kram och kranen öppnas. Det går bara inte att sluta gråta, nu är jag tillbaka men allt känns bara overkligt. Jag är här? Jag gör vad jag ska? Jag står bland kastruller och skummar av råsaft från nyplockade äpplen och det är exakt vad jag ska göra? Där jag ska vara? Jag kan bara inte förstå att det är på riktigt, konstrasterna är så stora från var jag var för ett år sedan, 6 månader sedan eller bara för några veckor sedan? Det känns som flera livstider sen, jag förstår inte alls och jag förstår ingenting.

Jag försöker ta mig samman men det brister igen när min lärare säger ”Du är trygg här”, utan kontext, hon bara ser mig. Börjar gråta igen bara av att skriva det. Jag behöver försöka någonting, jag behöver inte någons tillåtelse att få känna, jag behöver inte rättfärdiga mina känslor, dom får finnas och det får jag med. Och jag får göra det här? Där saker är bra? Där det är mysigt och trevligt? Där jag gör rätt, där jag är nog, där jag är bra? Det oförståeligt.

Har alltid levt mycket efter ”om det för bra för att vara sant, så är det det”, det är kanske det som gör det så svårt att förstå att det är såhär nu, att acceptera att det är sant och på riktigt.

Jag cyklade hem, tårarna rann och jag tänkte på att de värsta ställena man kan gråta på offentligt. Tunnelbanan i rusningstrafik, busshållplats i dagsljus, vilket flygplan som helst, ICA, osv osv. Jag kom fram till att det iallafall inte var under kepsen, cyklandes bland grönskan påväg hem till sitt lilla hus och det gjorde att jag börja gråta ännu mer.

Nu har det hunnit bli kväll på riktigt utanför och jag kommer inte koka något te och sätta på mig en mysig pyjamas, ikväll ligger jag bara här i mörkret.