Well. Var det inte såhär när man gick in i en ny fas, ny start eller skulle förnya sig själv när man var tonåring? Hösten kommer? Ny blogg. Identitetskris? Ny blogg. Dum kille? Ny blogg. Jag saknar också verkligen blogg-eran, jag saknar att få läsa ärliga inlägg som kanske inte är helt rätt kurerade och tillrättalagda, något på riktigt.

Det går nog att hitta väldigt många varför till att jag börjar blogga nu, eller nu och nu, jag har haft bloggen ett tag men raderade mina inlägg från i våras för *trumvirvel* – ny start.
Mitt ärliga varför är dock att jag upplever själv att jag var väldigt bra på att vara ärlig och sårbar när jag liten och bloggade, att vara jag, att bjuda på mig själv utan att se det som en prestation eller tänka på vad jag behöver vara eller ge för att leva upp till förväntningar (oavsett om dom finns på riktigt eller ej). Så nu blev det en blogg.

Anyways, här sitter jag just nu. Det känns så otroligt lyxigt att jag har en egen liten altan vid så här mycket grönt. Egentligen är det inte det som känns som själva lyxen utan det är att jag har en plats där jag kan och får göra vad jag vill, närsomhelst, utan att någon påpekar eller har en åsikt om det. Jag får bara vara ifred, jag får bara finnas och det räcker, jag behöver inte prestera för att få finnas, jag har ingen som berättar för mig att jag är dålig eller dum för att jag virkat hela dagen. Ingen som hånskrattar åt min lilla blogg och frågar vem som kommer att läsa. Jag hör det fortfarande i mitt huvud dock, jag får flashbacks och blir påmind om att jag kanske är dålig och dum, att det bara är mitt huvud som tror att jag inte är det men att det inte är sant.

Förut så var jag en person som kollade upp när jag var på promenad, kollade på träden, tyckte att ett moln var särskilt fint och blev lycklig av att se en fin rabatt. Men det var fel och korkat. Nu när jag vet att jag får vara ifred ska jag försöka bli mer okej med att kolla upp, även om det fortfarande bor känslor av tveksamhet och tvivel i mig. Det finns ingen här som tycker någonting om mig (än) förutom jag och jag vill verkligen att det ska spela roll för mig igen vad jag tycker om mig själv. Nu känner jag mig egentligen ganska bortkopplad från både mig och min kropp, lite avtrubbad, ibland ledsen, ibland är det okej. Jag har skrattat mer under den här månaden som jag bott här i Falkis själv än vad jag gjort totalt det senaste året.

Det är svårt att förklara, vet att jag blir lite luddig och tappar tråden nu, men detta är inte en “tiden läker alla sår” situation för utan det är mer att jag känner att allt det som fanns i min absolut innersta kärna, allt jag trott på, allt existentiellt, det man liksom känner är otänkbart att det skulle rubbas även i en orkan, allt det är borta. Det finns bara inte mer. Jag har ingenting att tro på längre, jag tror inte på någon. Sorgen över det är konstant närvarande. Det är inte det att jag inte gått igenom världsomvälvande saker förut, men nu finns det bara ingenting kvar.

Men nu får jag iallafall stå ifred, även om det ibland känns tomt i mig.