Bonjour, jag har varit i Paris med mor i några dagar. Och så fyllde jag 30 år. Nu när jag sitter och skriver detta så slår det mig – mitt år som 19 åring var absolutely brutal och likaså mitt år som 29 åring. Kanske är det varje jämn födelsedag som är någon typ av vändpunkt? Antagligen finns det massa hokus pokus som styrker min tes; att jag är i född i råttskitens år i Kina eller att det var skottår så astrologiskt är allt bara FUCKED osv. Men om så är fallet är det ändå betryggande att veta att jag har 9 år kvar tills allt är skit igen.

Tyvärr tog jag verkligen inga bilder, jag som tidigare blivit hånad för att jag går runt och tittar på träd och tycker att en specifik gren är det finaste jag sett har inte kunnat se någonting alls under en längre tid. Att vara tillbaka i Stockholm gör det inte lättare att hitta tillbaka och lyfta blicken igen, för här ser jag mest skit, pest och pina.

Men här har vi iallafall några bilder, den första är från när vi åt lunch på Girafe på min födelsedag. Hade på mig min bästa klänning från Acne och så hade vi varit på föning på förmiddagen, lyckades verkligen få till en minimal packning denna resan och jag är mycket tveksam till om det någonsin kommer att hända igen. Det kändes bara inte riktigt jag även om det var oerhört enkelt.
En kväll åkte vi en tur på Seine innan middag, det var kallt när solen gick ner men absolut mysigt. Han som pratade under turen var en riktig king, är gravt imponerad av att man kan lära sig en timmas sightseeing-babbel by heart.
Den sista bilden är från när vi var på äventyr i utkanten av Paris och sen lyckades ta oss till Montmartre från ett lite mer sketchy område. Vi tog en bild i fotobåset från Amelie från Montmartre och jag tänkte på alla liv jag drömt om för mig själv, ett av dom precis där. Med en baguette under armen, en cigarett i handen, bärandes på en påse med något som klirrar, påväg ut i en natt med bara ben som börjar på någons balkong i solnedgången. RIP allt som kunnat vara men som aldrig kommer att bli.

Det var mysigt att åka iväg lite, men Paris blir nog inte min stad. Ganska chockerande om jag ska vara ärlig för jag var lite rädd att jag som obotlig romantiker skulle bli frankofil och vilja flytta direkt, men så blev det inte. Jag är lite mer för Florens-romantiken.

Inför resan hade vi hade fått massor med tips på det mesta och om jag ska ge ett så är det en absolut helt otrolig restaurang som heter Caché – den får 10/10 på allt. Den ligger lite random (vad vet jag, kanske är epicenter för fräcka restos) men alltså det var så trevligt, så gott, som att bli hembjuden till en väldigt cool person på allra bästa sätt.
Om jag hade gått dit med någon som jag var kär i hade vi tillslut suttit i den djupa sammetssoffan på samma sida av bordet och delat på Madeleine-kakor till dessert, typ varit lite oväntat fulla och lite oanständiga. Hade jag gått dit med vänner hade vi skålat med det helt omaka sällskapet av kineser på bordet bredvid och varit på kalashumör när vi gick, någon hade helt klart velat hångla med kocken och skrivit sitt nummer på kvittot.

Paris, Paris, Paris. Så himla fint verkligen, önskar att jag kunde uppskatta det mer men jag tror att du kommer få chans till revansch. Coucou.